Till alla medlemmar i Svenska Europarörelsen,
Jag såg en intervju med Vladimir Putins talesperson, Dmitrij Peskov, häromdagen. Han kommenterade USAs nya nationella säkerhetsstrategi i uppskattande ordalag. De justeringar som Trump-administrationen har gjort är i stort sett förenliga med den ryska visionen, menade han.
Strategin förefaller i vad Joakim Paasikivi kallar ett ”kulturkrig med Europa” spinna vidare på centrala teman i vicepresident JD Vance’s beryktade tal i München i våras. Carl Bildt beskriver delar av strategitexten som ”extremistisk sörja”. Det handlar bl.a. om beskrivningen av den ”civilisatoriska utplåning” som påstås hota Europa. Och om de amerikanska ambitionerna att stödja extremistiska krafter i europeiska länders inrikespolitik.
Inte undra på att Vladimir Putin kan känna sig nöjd.
Han skördade ju också betydande framgångar i det 28-punktsprogram om Ukraina som Ryssland och USA arbetade fram för några veckor sen. Exakt vad som återstår i de dokument som nu diskuteras är oklart, men att USA i praktiken accepterat att Ryssland mot alla folkrättsliga regler erövrar ukrainskt territorium med våld råder det inget tvivel om. Och Ukraina verkar ju dessutom vara utsatt för amerikansk press att lämna ifrån sig mer i Donbass än det Ryssland har lyckats lägga beslag på med militära medel under mer än 10 års krigföring där.
En speciell dimension av den nya verklighet vi lever i sen maktskiftet i Vita huset, och som jag personligen har särskilt svårt för, är den återkommande inställsamheten, ibland med inslag av korruption, gentemot Donald Trump. (Häromdagen fick han t.o.m på oklara grunder ett fredspris av Fifa)
Även en del europeiska ledare har gjort uttalanden i denna genre av hyllningar som gärna kunde ha fått vara ogjorda.
Om detta är det nya normala kan man undra vad det betyder för normbildningen om grundläggande värden, om rätt och fel, i politik och samhälle.
2025 har onekligen varit ett mycket utmanande år för Europa och EU, och det finns som de senaste veckornas händelser visar inget som tyder på att nästa år skulle bli så mycket annorlunda. Dessa utmaningar, i hög grad geopolitiska, har förstås satt sin prägel på Europarörelsens verksamhet det gångna året och kommer med stor sannolikhet att göra det i ännu högre grad under 2026.
Vårt senaste möte på Stilleståndsdagen som (liksom flera Träffpunkt Europa detta år) handlade just om europeisk säkerhetspolitik blev, tycker jag, både tänkvärt och spännande – och förtjänar absolut att tittas/lyssnas på via Youtube för alla er som inte kunde komma till Europahuset den dagen. Använd denna länk: https://www.youtube.com/live/4RPAaXAYokY?si=VAHsvh92MoZfmpfU
Ett par veckor senare hade jag tillfälle att tala om Turkiet – mitt sista stationeringsland som ambassadör – på Europaklubben i Västerås, en ny bekantskap för mig. Väldigt roligt att bli inbjuden förstås och väldigt roligt att se hur livaktig denna förening verkar vara.
Och bara häromdagen hade vi ett utmärkt dialogmöte med LSU (Landsrådet för Sveriges ungdomsorganisationer) och några av deras medlemsorganisationer, ett samtal som jag hoppas och tror kan leda vidare till fortsatt samverkan.
När vi blickar framåt så har vi ett Träffpunkt Europa kvar före årsskiftet: nästa måndag den 15 december kl 17.00 på Arenagruppen, Barnhusgatan 4, om EU:s migrationspakt – i samarbete med Arena Idé. Vår vice ordförande Alice Petrén kommer att moderera. Anmälan här:
Planerna för 2026 arbetar vi fortfarande på. Men som jag skrev förra gången siktar vi på att hålla vårt årsmöte torsdagen den 12 februari. Kallelse kommer.
När dessa rader skrivs är det bara drygt två veckor kvar till jul. Det är svårt att riktigt förstå det, när jag tittar ut på det strilande regnet utanför köksfönstret. Men Skansens julmarknad igår bjöd ändå hela familjen på riktigt fin julstämning.
Förra söndagen, på första advent, hämtade jag en del energi ur en tänkvärd artikel av Björn Wiman i DN mot hopplösheten (som mycket – men inte bara – handlade om klimatkrisen). Han skrev bl.a så här:
”Varje ton koldioxid som kan stanna i marken, varje institution i den liberala demokratin som står fast, varje gest i vardagen som upprätthåller anständiga normer och förbindelser mellan människor – allt detta kommer fortfarande att ha betydelse.”
Hopp, skrev han, är något som uppstår om man aktivt arbetar för att det ska uppstå – ett verb snarare än ett substantiv.
I denna på flera sätt mörka tid kändes det lite hoppfullt att kunna ta till sig det budskapet.
God jul och gott nytt år!
Staffan Herrström
Ordförande
Svenska Europarörelsen 