Vad är svensk kultur? Hur svensk är den? Hur mycket har europeiska rötter? Hur ser vårt europeiska kulturarv ut? Under Träffpunkt Europa den 9 april 2015, som arrangerades av Svenska Europarörelsen och Utrikespolitiska Föreningen i Stockholm på Svenska Institutet, diskuterades Sveriges kultur och kulturarv från ett europeiskt perspektiv.
Svenska Institutet är i år ordförande i Eunic – European Union National Institutes for Culture, som är ett europeiskt nätverk mellan kulturinstitut i EU. Henrik Selin, avdelningschef för interkulturell dialog på Svenska Institutet, menade att det finns en stark rörelse inom EU för att även inkludera en kulturell aspekt i det europeiska samarbetet.
Det här är första gången vi har ett seminarium om svensk och europeisk kultur, konstaterade Ewa Hedlund, ordförande i Svenska Europarörelsen, men påpekade samtidigt dess samtida relevans.
Ulrika Stuart Hamilton, ordförande för Kulturrådet, menade i sitt öppningstal att regeringen har en kulturpolitisk ambition att skapa ett levande kulturarv. ”Kulturarvet ska inte bara bevaras, utan även användas och utvecklas” framhöll Stuart Hamilton och underströk att ett levande kulturarv förutsätter yttrandefrihet – en yttrandefrihet som tillåter olika åsikter och skillnader, men samtidigt respekterar tro och religion.
Jonas Nordin, docent i historia på Kungliga biblioteket, beskrev under sin presentation den europeiska kulturens bastoner under 1500 år av kulturhistorien. Han utgick från Charles Tillys påstående om att Europa är en mer politiskt splittrad och samtidigt en mer kulturellt homogen kontinent jämfört med andra kontinenter. Den europeiska kulturen har karaktäriserats av Aristoteles, kristendomen och klassicism och vi kan se spår av samma kulturella influenser över hela Europa. Många svenska byggnader liknar till exempel byggnader i övriga Europa. Nordin visade hur Övertårneås kyrka är ett målande exempel på hur europisk kultur penetrerat den svenska periferin. Ett annat exempel är hur Karl den XI framställdes som en götisk konung i romersk dräkt efter att Ludvig den XIV framställts som en romersk kejsare några år tidigare. Det götiska inslaget kom från den svenske vetenskapsmannen Olof Rudbeck, som i mitten av 1600-talet inspirerade politiker och vetenskapsmän över hela Europa med sin moderna experimentella metod i arkeologin. Efter Franska Revolutionen, som var essentiell i Europas kulturella utveckling och i det moderna projektet, är Europa nu kanske mer integrerat än någonsin tidigare, avslutade Nordin.
Jonas Engman, etnolog på Nordiska muséet, fokuserade under sin presentation på Sveriges kulturella arv vilket han symboliserade med semlan. Kulturen omförhandlas och förändras hela tiden, påpekade Engman, och exemplifierade semlan som wrap vilken blev populär i våras. Engman framhöll att ”kulturell identitet är något vi skapar och omskapar hela tiden”. Det som förändrar är rörelse: ”vi har ständigt varit utsatta för migrerande influenser”. Samtidigt finns en romantisk bild av kulturen och vårt ursprung. Sverige var väldigt fattigt under 1800-talet, men detta återspeglas inte i våra kulturella minnen. Semlan är till exempel omöjlig som svensk tradition, underströk Engman. Grädde fanns inte, knappt heller något vitt bröd. Nationalromantiken omvandlade vad vi uppfattar som idén om det svenska. Vad vi uppfattar som kulturella traditioner är därför så som vi nu utrycker dessa, inte som de såg ut i bondesamhället. Välfärdssamhället har dock haft ett behov av att bevara bilden av Sverige som kulturellt homogent, byggt på traditioner, trots att även det mest ”svenska” såsom midsommarstången, inte har sitt ursprung i bondesamhället utan kom med migrationen. Kulturell identitet handlar därmed om inneslutning och uteslutning, sammanfattade Engman.
I den efterföljande panelen diskuterade Ulrika Stuart Hamilton, Jonas Nordin, Jonas Engman samt Amelia Adamo, chefredaktör för M-Magasin, svensk kultur under ledning av moderatorn och kulturjournalisten Ulrika Knutson. Vad är svenskt för dig? löd Knutsons första fråga till panelen.
Maten – skinka och sill, blev Jonas Engmans svar. Amelia Adamo, som är född i Italien, framhöll istället svenskarnas förhållande till naturen, jämställdheten och Nobel som särskilt svenskt. För Jonas Nordin är språket det mest svenska på grund av att det är genom språket som mycket av vår kultur skapas och förmedlas. Han påpekade även att tillit präglar Sverige, ”vi litar på våra medmänniskor”. Ulrika Stuart Hamilton fyllde i Adamos första punkt om kulturyttringar som bygger på svenskarnas förhållande till naturen och menade att konstnärer som Karl Larsson och Anders Zorn avspeglar vad som är riktigt genuint svenskt. Zorn återinförde midsommarstången i svensk kultur genom att låta några snickare skapa en stång i Mora – där det varit förbjudet i 60 år – för att sedan avbilda detta, inflikade Ulrika Knutson. Stuart Hamilton nämnde även barnkulturen som typiskt svenskt eftersom figurer i barnböcker som Pettson och Findus och Alfons Åberg blivit en viktig del av kulturavet. En annan, mindre positiv del av svensk kultur, är konsensuskulturen, menade Stuart Hamilton: ”vi tycker om när människor tycker lika”.
Vad skäms ni för i svensk kultur blev nästa fråga. Engman tyckte att det mest besvärliga är det enorma förnekandet av fattiga erfarenheten och skammen över fattigdomen. Utöver vikingabrölandet och raggarmentaliteten, framhöll Adamo den svenska obildningen som hon menar är ett resultat av en felaktig jämlikhet. När det gäller obildning finns det en icke-skamkultur, fyllde Knutson i med. Bildning anses inte som lika nödvändigt jämfört med vetenskap och ingenjörskulturen. Det finns en övertro på människan som rationell, menade Nordin. Det leder till en avmystifiering av vardagen, som gör att den blir lite tråkig. Nordin tyckte även att kungahuset är den märkligaste anomalin i svensk kultur; ”svenskar har ingen aning om vad kungen gör på jobbet”. Stuart Hamilton, som redan nämnt konsensuskulturen, underströk motsägelsefullheten i att svenskar tror att vi är så väldigt unika, med till exempel välfärdssystemet, samtidigt som vi är beredda att vika ner oss för fundamentala värden och stoppa konstverk som stöter sig med delar av samhället.
Dessa värden fick Ulrika Knutson att ställa följdfrågan om hur Stuart Hamilton ser på att ändra i böcker retroaktivt, som till exempel Pippi Långstrump. Stuart Hamilton ansåg att det är bättre att ha en diskussion om de förändrade omständigheterna. Nordin inflikade att alla nyutgåvor modernifieras – språkliga redigeringar görs hela tiden utan att någon motsätter sig det. Det finns en viss anpassning som är helt okej, tyckte Adamo, men underströk svårigheten att bestämma var gränserna ska gå. Tiden präglar hur vi läser och hur vi uppfattar saker, sa Adamo. Engman tyckte att det är problematiskt när man avpolitiserar berättelser och menade att det kan vara bra att behålla originalen också för att kunna diskutera olika perspektiv. Knutson höll med och sa att det är bra att till exempel ha olika utgåvor för att man ska kunna göra en historisk analys och se texter ur sitt historiska perspektiv.
Hur förhåller vi oss då till kampen om kulturarvet? Är det till exempel fult att flagga på högtidsdagar? frågade Knutson. Hon påpekade att nationalistiska partier inte är dumma och tyckte att det i debatten finns en arrogant och överlägsen attityd mot de som är oroliga. Inom sporten är flaggan inte laddad, framhöll Adamo, och menade att flaggsymbolen blivit ett hinder istället för något positivt. Svenska flaggor finns precis överallt, anmärkte Nordin, men sa att vi är för blinda för att se detta och istället tror att det endast är nationalister som använder flaggan som symbol.