Seminariet inleddes med att Svenska Europaföreningen i Stockholms ordförande Ingemar Färm hälsade välkommen och berättade kort om föreningens mål och verksamhet. Kenneth Abrahamsson inledde samtalet genom att peka på utvecklingen av svensk forskningspolitik det senaste decenniet med dels starkt ökande forskningssatsning från regeringen i senaste forskningspolitiska propositioner, dels ett ökat inslag av samverkan med EU i olika former, där Sverige har varit pådrivande. Han tog också upp en jämförelse med biståndet. Sveriges andel av internationell forskning kanske ligger på 1 procent- i biståndsdebatten talas ofta om en-procentsmål.
Hur ser det ut i forskningen? Och ska vi nöja oss med att räkna på publicerings och indikatorer på citeringar eller ska man analysera andra mått genomslag och impact i forskningen, t ex banbrytande upptäckter, nya medicintekniska lösningar, stora globala utmaningar? Går det att förutse framgångsrik forskning. Idag omsätter svensk forskning kanske 120 miljarder och omkring en femtedel är offentligt finansierade satsningar. Är detta en bra balans. Ska staten gå in och kompensera om den företagsfinansierade forskningen emigrerar? Vad kan vi lära oss av Aztra Zeneca-affären? Hur förhåller sig den tillväxtmotiverade forskningen till forskning som inriktas mot högsta internationell kvalitet; s.k. spetsforskning.
Hur ser vi på exemplet Astra Zeneca och life science. Går det utifrån AZ dra några generella slutsatser om strukturförändringar av forskningslandskapet, eller gäller detta endast life science? Vad betyder det för Sverige i en europeisk kontext. Hur kan vi dra nytta av förändringarna? Vilka är utmaningarna?– European Research Council. etc. Horizon 2020. Det nya ramprogrammet för forskning och innovation, från 2014-2020, med en budget på 80 miljarder euro. Syftet är att stärka EUs forskningsposition i världen. Samtidigt ska Grand Challenges spegla prioriteringarna i EU2020 strategin. Är detta funktionellt?
Efter denna korta inledning gavs ordet till Lars Leijonborg för att belysa hur han ser på det nya forskningslandskapet och hur Sverige kan dra nytta av det i ett europeisk sammanhang. Han inledde med att peka den kraftfulla utbyggnad av stödet till svensk forskning de två senaste forskningspolitiska propositionerna. När det gällde en-procentsmålet pekade ahn på att det också var EU:s målsättning att en procent av BNP skulle gå till forskning, vilket Sverige klarat av men inte en del andra EU-länder. Samtidigt betonade han att EU:s forskningsbudget trots allt är en liten del av den totala forskningsbudgeten i Europa. Den största delen är vad som finansieras av staten, stiftelser och företag i enskilda länder.
Sverige har dock varit framgångsrik i att hämta hem mer forskningsstöd än vad vi bidragit med vilket var positivt. Leijonborg såg även positivt på det nya ramprogrammet som innebär en kraftig ökning i förhållande till sjunde ramprogrammet, trots att EU budgeten stramats upp i det beslut som togs av Kommissionen nyligen.
Jan Edling gav en översikt av utvecklingen av när det gäller företagets stöd till forskning (se bifogade pp.bilder). Han menade att de stora företagens andel av forskningen hade minskat kraftigt under senaste decenniet genom att de dels lokaliserat forskning till andra länder, dels i högre grad beställer forskning från ledande miljöer istället för att bedriva det mesta in house. Edlings bekymrade sig även över att SMEs inte i tillräcklig grad kunde använda forskning i sin verksamhet och att man borde ägna större uppmärksamhet åt hur idéer och patent från forskning kan föras vidare till produkter. När det gällde EU stödet menade han, efter samtal med kollegor på Vinnova, att det inte var så stor skillnad mellan FP7 och det nya ramprogrammet Horizon 2020, något som Lars Leijonborg ifrågasatte eftersom det fanns olika sätt att jämföra budgetar utifrån årsvisa jämförelser eller för hela programperioden. Edling pekaded också på att investeringar i infrastrukturen hade sjunkit kraftigt, vilket är ett stort problem för utveckling av ekonomi, tillväxt och välfärd.
Andra frågor som berördes var om Sverige tävla med BRIC-länderna på samma områden för att behålla positionen som framstående forskningsnation, har vi någon chans? Vi vet att många framstående resultat av forskning är tävlingsresultat, månlandningen/hivviruset…, det finns många exempel på nobelpris, där det har funnits oklarheter om vem som egentligen var upphovsman… Eller borde vi satsa på att specialisera oss inom områden, där vi möjligen har konkurrensfördelar tack vare en lång tradition, som neurologi tex på Karolinska etc. Vilka områden skulle det kunna vara, grafen? Vilka är framtidens utmaningar?
Både Lars Leijonborg och Jan Edling menade att det fanns ljuspunkter i det svenska forskningslandskapet, exempelvis att Chalmers blivit koordinator för det nya europeiska grafenprojektet, de stora satsningar i i Lundaregionen och olika försök som görs för att kompensera life science sektorn efter Astra Zenecas omlokalisering av sina forskningssatsningar. Samtalet berörde också avvägningen mellan tillväxts- och innovationsinriktad forskning, internationell spetsforskning och satsningen på grand challenges rörande klimat, energi, föda och hälsa.
Frågor från publiken rörde hur man kan stärka forskningskapaciteten i nya medlemsländer som inte hade så starka forskningsbudgetar eller prioriterade andra områden (samverkan Tyskland och Polen nämndes som ett exempel, där Max Planck Instituten har en central roll). En annan fråga gällde rapporten från vetenskapsakademin där man visade på att Danmark, Holland och Schweiz hade högre genomslag i den internationella forskningen än Sverige. Lars Leijonborg menade att man inte bara fick stirra sig blind på indikatorer och mått – det finns också andra vägar att se att forskningen är framgångsrik och han såg positivt på utvecklingen av svensk forskning.
Diskussionen tog också upp var finns humaniora och samhällsvetenskaplig forskning i detta sammanhang? Som sällan omtalas som värdeskapande eller tillväxtfrämjande, men som är en viktig del av tex IT-utveckling. Och mänsklig utveckling… demokratiutveckling. Båda talarna menade att den humanistiska och samhällsvetenskapliga forskningen var viktig och Lars Leijonborg pekade både på forskning och islam och fågelinfluensa där grundläggande forskning fått stor betydelse.
Varför är det så lite av svensk forskning som omvandlas till produkter och tjänster var en annan fråga som ledde till en diskussion om småföretagens och de medelstora företagens samspel med forskning. Är den svenska utbildningen en bra bas för forskning – vad betyder det att vi har många problem i skolan när det gäller fallande resultat i internationella jämförelser. Och vilken kapacitet finns i det svenska forskningssystemet att möta framtida utmaningar. En av deltagarna tyckte att det var svårt att få jobb i Sverige även om man hade hög utbildning – hon hade fått många erbjudanden från andra länder men ville bo kvar i Sverige. Samtalet avslutades med frågan om Kina var ett hot eller en möjlighet för svensk forskning.
Kenneth Abrahamsson