Etikett: Europahuset

Ett enormt författarskap komprimerat till en dryg en och en halv timme. August Strindbergs liv och litterära gärning, med särskilt fokus på dennes magnetiska för att inte säga exil-artade förhållande till kontinenten, var temat när Europarörelsen i Stockholm höll seminariet STRINDBERG OCH EUROPA på Europahuset i Stockholm den 9 februari. Anledning: den 14 maj i år har ett helt sekel passerat sedan den svenske litteratören par excellence gick ur tiden. Seminariet var också ett sätt att konkretisera relationen Sverige-Europa i allmänhet och svensk kultur ur europeisk synvinkel i synnerhet. Två fullödiga och kunskapshöjande föredrag, i vilka nyckelordet Europa förekom med jämna mellanrum, gavs – Strindbergkännaren Kurt Bäckström stod för biografin, följt av litteraturvetaren Thomas Sjösvärds teoretiska närläsningar av utvalda dramatiska Strindbergtexter skrivna efter infernokrisen (Till Damaskus, Den starkare och Stora landsvägen).

Äkta europé. För Bäckström råder det ingen tvekan om att Strindberg var europé med ständiga ambitioner att både skildra och färdas omkring i Europa. Strindberg hade till och med tankar på att metodiskt och antropologiskt beskriva det europeiska tillståndet. Han fantiserade om att skildra Europa som något exotiskt. Att dessa drömmar inte blev av är en annan sak; men likväl lyckades han med sin prosa, essäistik och dramatik fånga in mycket av den rådande europeiska andan kring förra sekelskiftet. Och självklart var han mottaglig för alla influenser som florerade – Rousseau, Nietzsche, Schopenhauer med flera.

Europé utanför en idéhistorisk kontext blev han först efter Röda rummet (1879) då han mer eller mindre såg sig tvungen att bege sig ut på resande fot med frun Siri von Essen och barnen Karin och Greta, först till Grez, sedan till Paris och Schweiz. Yttrandefriheten i Sverige såg lite annorlunda ut då. Mellan 1883 och 1889 var han en veritabel europé, liksom mellan 1893 och 1898 (då han återvände hem och bosatte sig på Östermalm) – med en rad olika hemvister på kontinenten. Visserligen bodde Strindberg i Ystad under infernoåren (1894-96), men referenspunkterna låg utanför Sverige, i synnerhet efter att han gift sig med österrikiskan Frida Uhl några år efter skilsmässan från Siri. Berlin kom att bli en fast punkt i tillvaron, vinkällaren Zum schwarzen Ferkel (svarta svinet) ett socialt nav och England såg han som ett potentiellt resmål.

All denna effektiva tid utanför Sverige märks i Strindbergs produktion, konstigt vore annat, men det som Bäckström poängterar så väl gick i motsatt riktning, nämligen de detaljrika sverigeskildringarna skrivna i främmande land: Fröken Julie i Danmark till exempel, Hemsöborna i Tyskland. Kosmopoliten Strindberg hade alltså ett gudabenådat fotografiskt minne från sitt Sverige och stockholmska skärgård – eller snarare, ett starkt emotionellt minne trots mångårig vistelse utomlands.

Äkta dramatiker. Jämsides med många samtida europiska dramatiker var Strindberg omdanande, en förnyare av det förmodernistiska dramatiska språket. Den dynamiska och experimentella teaterscenen i metropoler som Dublin, London, Paris och Berlin vid slutet av 1800-talet, fonden för Sjösvärds analys, hade ett stort inflytande på Strindberg. Han följde utvecklingen noga och efter föredraget kan man konstatera att Europa följde hans intellektuella och estetiska bana med liknande fascination. Värt att komma ihåg är att Strindberg för omvärlden idag är sedd som dramatiker, inklusive här i Europa. Hans dramaturgiska framåtskridande var dock inte ett definitivt brott mot tidigare uttryckssätt, snarare en naturlig och gradvis förändring till en mer reducerad språklig ekonomi. Förutom att stå för banbrytande trender i exempelvis Fröken Julie, låg ekonomin som Sjösvärd betonar också bakom vissa metafysiska inslag i hans senare verk. Pjäser som Till Damaskus (1904) uppvisar tack vare denna sparsamhet två verklighetsplan, en materiell värld vid sidan av en religiös, ofta på ett mystiskt manér i vilket drömmar, allegorier, religiösa anspelningar luckrar upp tid-och-rum-bestämmelserna. Med dessa metaeffekter placerar Sjösvärd in honom i en övergripande europeisk kontext.

Emfasen var Strindberg och Europa. En sann europé med blicken mot Sverige.

Text: Allan Persson