Att våga är att förlora fotfästet en liten stund. Att inte våga är att förlora sig själv.
Det citatet av den danske filosofen och författaren Sören Kierkegaard valde jag när jag skickade inbjudan till ett seminarium om den danske filosofen och författaren som betytt så mycket för senare filosofer, bland andra Jean Paul Sartre. Seminariet ägde rum i Konstnärshems bibliotek en perfekt lokal för ändamålet. Det var ett samarrangemang mellan Europarörelsen i Stockholm och Konstnärshem som Ludvig Rasmusson tagit intiativet till och var moderator för.
Men vad har Kierkegaard med Europa att göra, lär någon ha frågat innan seminariet hölls. Det frågade nog ingen av dem som kom och lyssnade när Karin Linnell, forskare vid Sophiahemmets högskola gav sin syn på Kierkegaard. Att möta en dansk tänkare som byggde på Sokrates, som opponerade mot Hegel och som inspirerat bland annat Jean Paul Sartre är väl i högsta grad att öka närvaron av Europa i vårt medvetande.
Karin Lindell började med ett annat citat. Ett som innebar att om man vill att någon ska förstå en ”så måste man finna honom eller henne där han eller hon befinner sig.” Den tanken känns igen från den moderna pedagogiken, eller snarare didaktiken. Det hjälper inte att lära ut, det gäller att den man vill ge kunskapen tar emot dem. Karin Linnell nämnde knappt Sartre under sitt föredrag. Hon tog mer fasta på den kristne Kierkegaard, den som ville övertyga, vinna själar men som samtidigt opponerade mot kyrkans kristendom som var en urvattnad version av den ursprungliga kristendomen. Samtidigt som andra herrar i Europa var upptagna med att skriva det Kommunistiska manifestet ägnade sig Kierkegaard åt en uppenbarelse av Guds överväldigande kärlek, där han säger sig ha nått fram till tron i djupare mening. Han skrev tre religiösa skrifter: ”Sjukdomen till döds”, ”Övning i kristendom” och ”Till självprövning”. Han borrar sig ned i den situation när Jesus föddes och gick som en vanlig människa på jorden. Hur skulle vi handla om det var i dag? Förmodligen stöta bort en man med sådana anspråk och inte vilja ha med honom att göra. Kierkegaard inser att han inte räcker till för att kalla sig kristen. Men han vill övertyga, han vill vara sann.
Det är inte den kristna aspekten som fått mig personligen intresserad av Kierkegaard. Det är det existentiella. Kierkegaards krav på att du måste ned i existensen. Du måste välja. Du måste inse din begränsning men se din potential, vara sann mot dig själv. Då måste man överge förnuftet och kasta dig ut till randen av avgrunden…
Den store danske litteraturkritikern Georg Brandes beundrade Kierkegaard framför allt som stilist. Karin Lindell säger också att ”han talar till just mig. Som om han var närvarande i rummet.” Kierkegaard ville ju förföra läsaren in i det religiösa.
Men en ateist som Ingemar Hedenius var en stor beundrare av Kierkegaard. K var ett av Hedenius tre heliga rum, de andra två var Sofokles och Mozart.
Egentligen kan man ju läsa Kierkegaards böcker som romaner. Han skriver under olika återkommande pseudonymer och lever sig in i den diktade personens syn på världen. Men det duger inte bara att tänka vist och klokt. Det jag säger ska visas i existens. Det är människans handlingar som räknas.
Som vanligt kom många intresseväckande inlägg och frågor från seminariedeltagarna. Om hur medveten Kierkegaard var om vad som påverkade honom. Om hur svår kommunikationen är mellan människor. Hur motsägelsefulla handlingar kan te sig. Frågor som visar hur påverkade vi i vårt tänkande är av en person
som inte gjort sig känd innan Kierkegaard dog, nämligen Sigmund Freud. Deltagarna i detta seminarium fortsatte att kommunicera med varandra efteråt. Vår hunger var väckt och vi enades om att Europarörelsen i Stockholm med jämna mellanrum skulle ha filosofiska samtal i samarbete med
Konstnärshems medlemmar och kanske andra.
Text: Lilian Öhrström
Svenska Europarörelsen 