Kategori: Nyheter

De heta somrarna 1914, 1939 och 1989.

Vad har vi lärt oss av historien? Kan vi, trots de oroligheter, missnöje och misstro som finns, i framtiden undvika krig i Europa? Vilka likheter finns mellan årets sommar och de heta somrarna 1914, 1939 och 1989? Under årets minnesstund och högtidlighållande av stilleståndsdagen, Aldrig mera krig! diskuterades detta.

År 1914 var det inte många som trodde eller befarade att ett krig skulle komma. År 1939 hade krigshotet varit nära många gånger men de flesta trodde på ”fred i vår tid”. År 1989 revs muren i Berlin och taggtråden vid gränsövergången mellan Ungern och Österrike klipptes som ett reellt bevis på att ”järnridån” mellan öst och väst i Europa nu var på väg att falla. En framtid för ett enat Europa syntes bli förverkligat.

För tredje året i följd anordnade de fyra europaorienterade föreningarna Svenska Europarörelsen, Svenska Paneuropaföreningen, Svenska Kvinnors EuropaNätverk och Unga Européer gemensamt en minnesstund på stilleståndsdagen den 11 november. I år skedde detta i samarbete med Kulturhuset i Stockholm med drygt 200 andäktigt och intresserat lyssnande deltagare i publiken och ett tiotal engagerande medverkande på scenen.

Efter att Ewa Hedlund, ordförande i Svenska Europarörelsen och kvällens moderator, samt Mats Åberg, Svenska Paneuropaföreningen, hälsat välkomna och presenterat kvällens program inleddes denna med ett tal av utrikesminister Margot Wallström. I detta betonade hon de stora skillnader som finns i dagens krig och krigföring mot det som fanns förr. I jämförelse med traditionella krig med unga, militärklädda män på slagfälten, är dagens krig oftast inbördeskrig som drabbar alla i samhället och som inkluderar både militär och civila. Särskilt kvinnor har kommit att drabbas hårt som offer för brutala våldtäkter och misshandel. ”Moderna krig placerar kvinnor och barn på frontlinjen” sade Wallström. Mot denna bakgrund menade hon att en feministisk och smartare utrikespolitik med ökad kompetens och inlevelse hos alla i samhället behövs. Hon uttryckte också en stor förtröstan för EUs möjligheter att som tung aktör i världspolitiken ta sig an problemen.

Ambassadörerna från Storbritannien respektive Tyskland, H.E. Paul Johnston och H.E. Michael Bock belyste de insatser som görs i deras respektive länder för att klarlägga skäl och orsaker till de bägge krigsutbrotten och vad man kan göra för att förstå och förhindra oroshärdar att utvecklas till krig och väpnade konflikter.  Den brittiske ambassadören underströk att vi i EU går en lång och kall höst till mötes, men att vår gemensamma historia samtidigt verkar för ett samhälle med frihet och fred. Den tyske ambassadören uppmanade samtliga att titta på den utställning som tyska ambassaden lånat ut inför kvällen; ”Rememberence and Commemoration. First World War-Second World War- Fall of the Berlin Wall” som speglar den realism och ödmjukhet som Tyskland i dag visar sitt närförflutna.

Genom Hedda Krausz Sjögren och Jonas Jarl dramatisering av ett antal scener av Svetlana Aleksijevitjs dokumentärroman Kriget har inget kvinnligt ansikte fick vi sedan ta del av erfarenheter och känslor från kvinnor i den Röda Armén. Dessa kvinnor stred tillsammans med de manliga soldaterna, men efter kriget kände de sig bortglömda. Hedda Krausz Sjögren tillsammans med Lena Carlsson och Monica Wedin gav genom sina framföranden av texterna en skarp kontur till denna ofta bortglömda och negligerade del av krigsföringen.

Hédi Fried, 90 år i år, delgav publiken ’förintelsens andedräkt’ då hon berättade om livet som ung judisk flicka i Europas mitt. Fried fick byta land flera gånger, var tvungen att lära nya språk för att få gå i skolan, blev uppjagad av gendarmer mitt i natten, transporteras i eländigt utrustade tågvagnar flera dagar i sträck för att sedan anlända till koncentrationslägret där modern och småsyskonen direkt gasades ihjäl medan hon och en syster lyckades överleva. Små steg utlöste till slut en katastrof. Fried underströk att det är svårt att förstå och inse sanningar som är hemska: ¨Vi gjorde det inte då, och jag förstår om andra har svårt göra det ännu idag”.

Henrik Berggren, historiker och journalist, berättade om hur nationalismen växte fram i symbios med internationalism. Samtidigt som en internationell rörelse bland arbetarklassen med esperanto och ideal om frihet, jämlikhet och broderskap utformades, stärktes de nationalistiska strömmarna som sedan utlöste första världskriget. Det fanns en tro på att ett krig var nödvändigt för att få den verkliga kartan att stämma med den geopolitiska kartan och när kriget år 1914 bröt ut sågs det av många som en befrielse.

Med hjälp av Walburga von Habsburg Douglas och Håkan Jonsson, representanter för Svenska Paneuropaföreningen, förflyttades publiken sedan till augusti 1989 och klippningen av taggtråd vid den dåvarande gränsövergången mellan Ungern och Österrike, den så kallade europeiska picknicken. von Habsburg Douglas som var med både 1989 och under den minneshögtiden i augusti i år, såg den europeiska picknicken som en stor lättnad för bl.a. Ungern som med ny rörelsefrihet kunde gå en ny framtid till mötes. ”Jag skulle gärna se att det blev fler picknickar på andra gränser”, sade von Habsburg Douglas som påpekade att det är viktigt att EU avlägsnat gränserna internt.

Kvällen bjöd på många tankfulla kommentarer och funderingar. Låt oss hoppas att historien lever kvar i våra minnen och medverkar till att framtiden blir mer fredlig.