Författare: svenskaeuroparörelsen

Träffpunkt Europa den 9 oktober 2014 om invandring och integration

Hur gör man för att få en framgångsrik integration? Vad menar vi med integration? Och vem ska integreras med vem? Dessa frågor diskuterades under Träffpunkt Europa ”Konsten att vara invandrare – om invandring och integration”. Kvällens moderator, Ewa Hedlund, ordförande för Svenska Europarörelsen, inledde samtalet med att belysa integrationsbegreppets otydlighet. När vi pratar om integration menar vi ofta skilt olika saker. Integration kan handla om avsaknaden av diskriminering i ett samhälle, om kulturell acceptans, eller om integrering på arbetsmarknaden. Oberoende av vilken definition man använder så är den gängse uppfattningen att integrationspolitiken i Sverige har misslyckats. Ewa Hedlund drog exempel från Ludvig Bäckmans bok Den rimliga integrationen där det argumenteras att misslyckandet bottnar i att integration är ett så otydligt och svårformulerat fenomen.

Andrzej Olkiewicz, född i Polen, och författare till boken Konsten att vara invandrare konstaterade att anpassningsprocessen till det nya landet är förbluffande lika oberoende av vem det än är och var det än är. Han menar att man alltid måste anpassa sig till nya kulturer, språk och normer när man blir inkastad i ett nytt land, men påpekar att den första entusiasmen ofta förbyts till frustration och besvikelse. Det finns, enligt Andrzej Olkiewicz, en föreställning om att allt löser sig när man väl kan språket och att man kommer att ta seden dit man kommer. Men detta är svårare än man tror och man blir frustrerad på grund av att man känner sig utanför. Det krävs ett känslomässigt engagemang för att förstå den nya kulturen. Istället för att jämföra för- och nackdelar måste man acceptera att det nya landet är annorlunda, hävdar Olkiewicz. Han tolkar integration som en individuell kulturell anpassning till ett nytt land och en ny kultur. Men detta utan att man upphör vara den man är.

Andrzej Olkiewicz

”Integrerade är vi när vi lever här, när vi lever i nuet, när vi slutar jämföra länder i bättre och i sämre, och när vi väljer vänner därför att vi tycker om dem och inte beroende på nationalitet”, konstaterade Andrzej Olkiewicz. ”Integreras man får man en inre ro”, fortsatte han. ”Vi blir rikare, intellektuellt och känslomässigt.”

David Isaksson, författare och VD för Global Reporting, som lever delar av sitt liv i Harlem i New York, jämför integrationsprocesserna i Sverige och USA. ”I USA är man en del av en helhet utan att behöva integrera sig”, sade han och tryckte på att på grund av att alla är olika i New York så är ingen annorlunda. I Sverige har vi uppfattningen att om invandrare klustrar sig så är det något fult, men i USA har man inte samma tänk. Isaksson menar att Sverige inte har lyckats sälja ”the Swedish dream”, där man tillåts vara både svensk och något annat. ”Vi kanske tänker för mycket på integration och för lite på begåvning och att utnyttja dessa”, fortsatte Isaksson. Han ger Brasilien, där man ger asyl åt alla, som ett exempel. Där finns det inte någon som helst form av integrationspolitik, utan folk får komma in och klara sig själva. Grunden är dock att man ser invandring som någonting positivt. Vi kanske borde ha mer av en sådan syn även i Sverige, ”mindre integration och mer acction”, avlutar Isaksson.

David Isaksson

Sist ut var Sam Yildirim, integrationsexpert på Länsstyrelsen i Stockholms län. ”Det här med integration har jag inte börjat jobba med”, sade Yildirim och förklarade att han fortfarande jobbar med introduktion. Han tror inte att integration är något man kan lagstifta om, utan det måste bestämmas av Hassan och Hasse. Däremot kan vi hjälpa dem att få chansen att träffas – ”om vi kan fika och skåla tillsammans så kommer vi långt”. Yildirim, som ursprungligen är från Turkiet, säger att där frågar man ”vilken familj tillhör du?” när man träffar någon ny person. I Sverige frågar man istället ”vad jobbar du med?”. Han ritar en trappa med arbete högst upp, sedan nätverk, utbildning, Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan, och sist Socialtjänsten och förklarar att om man inte har arbete så går man till sina nätverk, fungerar inte det utbildar man sig vidare, om man redan gjort det går man till Arbetsförmedlingen, kan inte de hjälpa dig går du till Försäkringskassan. Fungerar inget av dessa saker återstår endast Socialtjänsten, ”sista vägen till helvetet”. De som invandrar till Sverige börjar dock alla, oavsett utbildning och bakgrund, sin karriär på Socialtjänsten, vilket enligt Yildirim är helt fel. Han menar att den offentliga sektorn inte kan slussa in människor genom socialtjänsten och förvänta sig att samhället ska inkludera dessa människor i systemet. Därför har han på Länsstyrelsen börjat ett projekt där länets kommuner samarbetar med yrkesinriktad svenska. Vi skulle tjäna 40 miljoner kronor på att 700 personers introduktion påskyndas med en månad, påstår Yildirim. Det är alltså inte bara till fördel för individerna utan för hela samhället.

Sam Yildirim

Vilka konsekvenser har de förändrade invandringsströmmarna undrar Ewa Hedlund och åsyftar förändringen från ett system präglat av arbetskraftsinvandring till flyktinginvandring.

Sam Yildirim svarar att innan 1980-talet bestod arbetskraftsinvandrarna som kom till Sverige av en ganska homogen grupp bestående av personer från lägre medelklassen. Nu, däremot, har vi en spridning från allt från analfabeter till forskare, men vi är fortfarande inte rustade för denna variation.

Vilken är samhällets roll i integrationen frågar Ewa Hedlund Andrzej Olkiewicz som främst pratade om personlig integration.

”Alla ska få samma chans”, svarade Olkiewicz och menade att de som invandrar till USA går igenom samma process som här i Sverige och känner samma frustration. Han påpekade även att klustren innebär att man inte släpper in andra, att det varken blir integrering eller är demokratiskt. ”Det är inte bara samhället som måste låta alla ha samma chans, utan alla människor måste också det”.

På frågan om vi behöver en integrationsminister eller inte framkom något olika åsikter. Medan Sam Yildirim menade att problemet är svårigheten att få jobb – både för invandrade och unga – och att det därför kanske borde finnas en introduktionsminister i så fall, tyckte David Isaksson att avskaffandet av integrationsministerposten var utmärkt.

Under det här seminariet har det framgått att integration varken har en självklar definition eller funktion och att vi kanske måste tänka om och förändra hela debatten om integration för att komma tillrätta med problemen.