Nu
, en vecka efter Europaparlamentsvalet, kan vi konstatera att de populistiska vindarna i Europa har smugit sig in i politiken och Europaparlamentet. Dessa krafter och förutsättningarna för extrema och populistiska partier att påverka Europapolitiken diskuterades på Svenska Europarörelsens och Utrikespolitiska Föreningen Stockholms seminarium ”Hotet mot demokratin i Europa” den 21 maj.
Medverkade gjorde Andreas Johansson Heinö, statsvetare vid Göteborgs universitet och författare till rapporten ”Vinner populisterna Europaparlamentsvalet?”, Anna-Lena Lodenius, medförfattare till boken ”Krutdurk Europa”, och Måns Wadensjö, medförfattare till boken ”Det mörka Europa”.
– Hotet finns där makten finns, konstaterade Wadensjö i början av seminariet. Han menade att det läggs mest fokus på de rörelser som öppet hotar demokratin istället för de som egentligen är farligare och indirekt hotar demokratin, såsom Fidesz i Ungern.
– Ofta glömmer man de mer friserade främlingsfientliga makterna, fyllde Lodenius i med.
Det har varit en framgång av populistiska partier, men det är inte partierna i sig som är farliga, påpekade Johansson Heinö. Partierna är endast symptom på den växande klyftan mellan den politiska eliten och Europas befolkning. Det folkliga missnöjet är ett demokratiproblem, men det finns en bristande insikt i vad missnöjet egentligen är ett symptom för, menade Johansson Heinö.
Paneldeltagarna instämde alla i att den nutida politiken är väldigt likriktig, vilket innebär att de som är missnöjda med den förda politiken bara har populistiska partier att vända sig till.
En fråga som diskuterades under seminariet var de populistiska partiernas möjligheter till samarbete i Europaparlamentet. I tidigare val har partierna inte lyckats bilda en gemensam partigrupp men franska Nationella Frontens partiledare Marine Le Pen har i vårens valrörelse gått ut med detta som ett tydligt mål.
Får Marine Le Pen ihop en grupp kommer Ukip få problem, kommenterade Lodenius. Ukips partigrupp skulle i så fall kunna få ett land för litet, men än så länge väntar fortfarande långa förhandlingar innan grupperna till fullo är utkristalliserade. Klart är att EU-skeptiska partier ökat sina mandat, vilket medför att vänstern och högern kommer att tvingas samarbeta mer vilket i sin tur, som Johansson Heinö påpekade, gynnar populisterna. Dessa, ofta små partier, använder Europaparlamentet som en plattform för inrikespolitik, fortsatte Johansson Heinö.
Frågan är, som Europarörelsens vice ordförande Håkan Forsberg frågade paneldeltagarna, om de populistiska strömmarna egentligen inte är mer ett hot mot EU-tanken än mot demokratin i Europa.
Lodenius höll med om detta och konstaterade att ”EU som institution är inte så genomskinlig. Det är ett problem med hur EU fungerar – institutionen uppfattas inte som speciellt demokratisk. Kanske behöver man bättre kommunicera vad EU gör bra.”
Just kommuniceringen av vad som händer i EU togs upp från flera olika synvinklar under seminariet. En återkommande fråga var den bristfälliga mediebevakningen av Europaparlamentsvalet och av EU i stort.
– Det finns ingen kontinuerlig EU-bevakning, vilket står i vägen för en vettig granskning, sa Johansson Heinö.
Enligt honom vill partierna inte prata om EU, vilket leder till att det blir en ond cirkel där varken partierna eller medierna tar ansvar för den dåliga rapporteringen. Medierna måste bli bättre på sin mediebevakning av EU, samtidigt som ”det är ledsamt att se att så många av partierna blir så populistiska i EU-valrörelsen”, konstaterade han.
Wadensjö underströk att populistiska sidor och osakliga argument lockats fram i valrörelsen, samtidigt som acceptansen för att EU är med och formar vår politik är större nu än någonsin tidigare. Detta gör opinionen svårtolkad. Det är en ökad acceptans till EU, men en majoritet tycker att EU är på väg åt fel håll. Samtidigt, påpekade Johansson Heinö, så tycker de flesta att man ska ha en gemensam EU-politik i många enskilda frågor.
Denna ambivalens speglar sig även i valresultatet. Vad den ökade närvaron av EU-skeptiska och högerextrema partier i Europaparlamentet kommer att få för konsekvenser för demokratin i Europa och för EU återstår dock att se.
Se fler bilder från seminariet på vår Facebook-sida.
NKT EUROPA den 15 maj 2014 berättade Stefan Fölster, nationalekonom, chef för Reforminstitutet och adjungerad professor vid KTH, om sin och Fredrik Erixons bok Vad har EU gjort för Sverige (med stora bokstäver) – och vad har Sverige gjort för EU? (i litet mindre bokstäver och annan färg). Det är nog också så som Stefan Fölster medgav att det är lättare att göra en utvärdering av vad EU gjort för vårt land än det är att slå fast vad Sverige bidragit med eller gjort för EU. Val av stilstorlek och rot var ingen tillfällighet. De resultat som Stefan Fölster och Fredrik Erixon presenterat i sin bok bygger på en jämförelse med den studie avseende samhällsekonomiska konsekvenser som presenterades inför folkomröstningen 1994. Andra studier vid den tiden sökte analysera konsekvenser för välfärden, jämställdheten och utrikespolitiken; en jämförelse med resultaten från dessa studier tas inte upp boken även om Stefan Fölster i sin presentation under kvällen snuddade vid till exempel utvecklingen av den sociala välfärden och jämställdheten mellan kvinnor och män.
Svenska Europarörelsen 